Fotograferande undersköterska eller underskötande fotograf? Yrkesrollerna sammansvetsas i Martin Nordströms senaste porträtt av kollegorna på ett äldreboende.

Text: Ann Törnkvist Foto: Martin Nordström

Att ha med kameran på sitt icke-fotografjobb är inget nytt för Martin Nordström. Sedan 1988 har han jobbat parallellt inom vården, vilket har gett upphov till flera olika projekt, det första redan 1989.
– Då var jag mest intresserad av att fotografera de äldre vars öde inför döden tog all min uppmärksamhet och mitt engagemang, säger han.

Steget var inte långt till att fotografera arbetsplatsen i sig där han hoppade in som vikarie och timanställd. Bland annat dokumenterade han de lappar som undersköterskorna lämnade till varandra; ett slags klagomur som växte fram på olika ytor, som även var ett sätt att dela praktiska tips.
– Lapparna var inte menade att starta någon revolution utan som en ventil för att ta tag i problemet på den absoluta ytan, säger han.

Flera lappar var reaktioner på en nyhet i lokaltidningen att ålderdomshemmet fått en Lex Maria på grund av underbemanning. Uskorna lade till: ”Hur ska man leva för att inte gå in i väggen”, och”Lära känna dig själv, återerövra vilan, lär dig tolka kroppens signaler, lev i nuet, gör en sak i taget, bearbeta det som tynger i ryggsäcken. ”
– Inte nog med att vi hade en usel och stressande arbetssituation vi skulle dessutom bära allt ansvar själva, säger Nordström.

I det skedet använde han kameran till ren dokumentation. Han plåtade lapparna men också redskap, gick från soprum till blöjförråd, avbildade rökplatsen och anslagstavlorna.
– Ja, allt som vi undersköterskor använder för att hjälpa de äldre att lindra deras sista år i livet.

Han beskriver fotografierna som en dokumentation av ett maskineri, delar i den stora apparaten som trots slitet inte alltid fungerade. Flera av hans kollegor gick in i väggen, en blev smittad av en av de boendes sjukdomar men blev utan ersättning.

Martin Nordström är utbildad på Konstfack och Fotohögskolan, och har länge, dels tack vare en stökig period som ung idealistisk fotograf i inbördeskrigets Guatemala, varit skeptiskt till idén om den dokumentära bilden som objektiv.

När han och de andra anställda fick besked om att boendet skulle stängas var han långt ifrån objektiv, han berördes direkt. Och tiden höll på att rinna ut. Han gick han till chefen, bad om lov att porträttera sina kollegor innan de skingrades för vinden.
– Jag berättade på ett personalmöte om idén att ta allas porträtt i vår egen miljö. Att vi måste synas, höras och visa att vi inte är nöjda med vår situation. Jag behövde inte förklara särskilt mycket, säger han.

Därefter fick ett stativ till bakgrundsfonden, två stativ till speedliteblixtar och kameran följa med till jobbet. Han valde bort mer avancerad ljussättning för det fanns inte tid att rigga allt. Porträtten togs mitt under arbetstid. I många porträtt skymtar man de gamla men deras ansikten fick inte vara med, det var chefen tydlig om. Inom en månad var Nordström klar.
– Min intention var att göra ett stiligt, värdigt, djupt och ärofullt porträtt på kort tid. Ingen har sagt nej till att bli porträtterad. När det var klart gjorde vi en utställning i vårt kök. Ett porträtt på varje kökslucka och vi gick runt i köksrummet med plastglas fyllda med Trocadero, skålade och tittade på oss själva. När middagen var slut tog alla med sig sitt porträtt hem, säger han.

I alla bilder har han valt att zooma ut så att bakgrundsfonden, som många kanske mest förknippar med glamorösa modeplåtningar i studio, blottas i en stökig och livlig miljö.
– Det är ett bra sätt att bryta ned den romantiska idén om att fotografiet är ett sant avtryck av verkligheten. Just därför har jag även låtit blixtarna synas tydligt i porträttuppställningen. Och jag vill ju även betona att alla har gjort ett val att låta sig fotograferas, säger han.

Projektets nästa steg är att få spridning på bilderna. Han har varit i kontakt med fackförbundet Kommunal och hoppas få stöd för att utöka projektet. Han vill plåta fler kollegor över hela landet.

Samtidigt som han själv är undersköterska är det mer än kameran och könet som skiljer honom åt från kollegorna. Han är aktiv inom Feministisk initiativ, och skulle vilja att hans f.d. arbetskamrater var det också, men de har inte velat diskutera det när han frågat. Lite grovt sammanfattat så skiljer klass honom också från många kollegor.

Själv är han uppvuxen på borgerliga Lidingö utanför Stockholm med mormor och bästisen Lollo som ledstjärnor; det var ingen slump att han då som nu umgåtts och inspirerats av kvinnor.Hemma i köket i den rymliga lägenheten på Södermalm i Stockholm kröner ett porträtt på mormodern ett sammelsurium bilder på vägen.
– Det var mormor som lärde mig orden pascha och patriarkat, och fick mig att förstå att de var dåliga. Hon var nog väldigt frustrerad.

Creative design from the South

Get in touch with us!