24 maj, 2017 Ann Törnkvist

Bröllopsfotografen från Basra (SFoto 2010)

Sedan han spexade framför kameran som barn har Omar Al-Haddad fascinerats av fotografer och kameramän. Vid femton års ålder började han praktisera på grannens fotostudio. Inom kort lät grannen honom till och med driva studion själv i två veckor. Snart köpte Omar sin första kamera, en Minolta om han minns rätt, med ett 50 mm objektiv, och praktiken övergick i betalt arbete.

På kvällarn kunde Omar ligga vaken och grubbla om hur han kunde förbättra sina porträtt till stor del inspirerade av affischerna till 70-talets indiska filmer som då var populär i hamnstaden Basra. Unga kvinnor som besökte studion började kräva att deras porträtt togs av den unga Robert de Niro look-aliken, inte den äldre grannen.

Pappa körde lastbil till Kuwait, medans den analfabeta moderns jobb ”var att skaffa barn” säger Omar lättsamt. Omar var en av femton barn men den ende som omvandlade sin kreativitet till sitt yrke. Han saknar familjen otroligt mycket. Men det Basra han flydde var inte längre det Basra han älskat, där han öppnat flera fotostudior, träffat sin fru Fatma och välkommnat döttrarna Sora och Ahlam.

LÄS KRÖNIKAN: Vi tar allt för givet – lokala fotografer sätter livet till för våra nyheter

Innan kriget bröt ut 2003, och en stor del av flyktingströmmen vände sig till ett pyttelitet land i norra Europa, var Omar en av Basras mest efterfrågade fotografer. Familjen hade det bra ställt och Omar, som är shiit, beskriver giftermålet till sunni-muslimska Fatma som en stor kärlek. Han frilansade åt flera stora dagstidningar i Irak när stora politiker kom på besök, så som Ali Hassan Masjid, mer känd som ”Chemical Ali” på grund av sin roll i gasbombandet av kurder i landets norra delar.

I slutet av 2004 började den kedja av händelser som till slut tvingade familjen att fly. I en av Omars studior bröts sig ”fanatiker” in och vandaliserade fönster och uttrustning. Varför? Studioporträtt på magdansöser och på kvinnor utan huvudduk hängde i skyltfönstrena. Sensualiteten var provokativ när mullor började tävla om inflytande i landet.

I juni 2005 bröt sig tre milismän från shiitiska Frailak Bader in i hemmet med pistoler. Fatma bad för sin mans och sina döttrars liv när männen anklagade Omar för att jobba för Saddam Husseins forna sunniregim. De ord männen använde mot Fatma i kritik för att ha gift sig med en sunni vill Omar inte upprepa. Tolken som sitter med oss en vanlig tisdagsmorgon i aprilsoligt Sörmland summerar snabbt att de kallat Omar en ”skurk.”

Var det bara på grund av religionsmotsättningar dessa män bröt sig in? Det vet Omar fortfarande inte, men milismännen gav sig av till slut med 10 miljoner dinar (60 000 kronor i dagsläget) och kan helt enkelt ha varit opportunistiska. Det var känt i Basra att bröllopsfotografen tjänade bra men de hittade aldrig bunten med amerikanska dollar som Omar gömt i frysen.

Den omskakade familjen flyttade hem till Fatmas föräldrar i staden Najaf. De stannade i nästan sju månader och Omars bror tog över fotoverksamheten i Basra. Men till slut beslutade Omar och Fatma att barnen borde gå i sina gamla skolor och återvände hem.

Dottern Sora, som då var 13, var först i familjen att upptäcka hemresans pris. En dag fick hon veta att klasskamraten Hind kidnappats, våldtagits och mördats. En eftermiddag efter skolan 2006 märkte Sora att en bil förföljde henne. Hon sprang hem i panik. Dörrklockan ringde strax därefter. Mamma Fatma öppnade och konfronterades av två kvinnor med slöja.
-Om din dotter inte sätter på sig huvudduk halshugger vi henne nästa gång, sa de.

Sora slutade gå till skolan. Rädslan var för stor.

Fastän Omar bytt ut alla kvinnoporträtt i studion med smickrande bilder på Muktada al-Sadr och “alla andra milisledare jag kunde komma på” slutade inte trakasserierna på jobbet heller. Han var inte där den dagen en grupp män bröt sig in, överbemannade brodern och slängde in honom i bakluckan på en bil. När Omar kom till studion frågade han förtvivlat grannarna vad som hänt.
-De skrek ditt namn, sa de.

Brodern som var lite äldre och kraftigare än Omar, men ända väldigt lik, kom inte tillbaks. Tills de hittade hans nakna kropp.
-Jag började hata mig själv och hata mitt land, säger Omar som tror att mördarna var ute efter honom. När han talar om mordet blir hans blick stirrig, som om broderns ansikte bränt sig fast i minnet. Att han klandrar sig själv är tydligt.

Han sålde varenda kamera han ägde och en Fuji framkallningsmaskin och tog familjen tillbaks till Najaf. Där träffade han en man med kontakter bland flyktingsmugglarna i norra Irak, varav en hade 30 års erfarenhet. Familjen begav sig norrut.
-Det var enda chansen att fly, säger Omar som vägrade åka utan sin familj. Sex på morgonen började lastbilsfärden från turkiska gränsen som kostade 35 000 amerikanska dollar (ungefar 210 000 kronor i dagsläget).

Fastän familjen satt längst in i karrosen på madrasser hela vägen norrut och frös tackar de den turkiska yoghurt som importeras till Sverige för deras nya liv. De äter fortfarande yoghurt och Fatma ler när hon ser just det märket på Konsum.

När de kom fram till Malmö ringde den rumänska lastbilschaffören smugglaren i Irak som hade en kort hälsning till Omar.
-Välkommen till Sverige.

Med 400 kronor från chaffören begav sig familjen till Migrationsverket.

Fast forward ett år. Svenskan förbättras men skolengelskan kryper fortfarande fram när Omar talar. Han varvar studier med praktik som fotograf på kommunen varannan vecka, har plåtat åt Ungdomenshus och går ut i den svenska naturen för inspiration. Han tar många bilder på snö, detta främmande vita täcke över Sörmlands skogar, ängar och takåsar.

Sora ler igen och Fatma bjuder gäster på mezze i tvåan där ett porträtt på Omar som barn lätt kan förväxlas med blyga minstingen Ahlam. Familjen har en svensk kontaktfamilj som bjuder hem dem på Långfredagen. Omar och pappan i familjen tillagar ekologiskt lamm i köket medans Fatma och barnen sjunker ner i soffan. Sora översätter för sin mor. Genom det spröjsade fönstret ser de sista isen på sjön tyst smälta bort.

Längtan efter familjen och Basra, ”den vackraste staden i Irak med landets snällasta människar” är stor. Omar vill hem. Men vågar dom ännu? Han ber mig använda fingerade namn i artikeln och att stryka namnet på fotostudion i mitt anteckningsblock.

Omar visar mig färgsprakande bilder från en väns bröllop där varje gest och leende visar hur han blandat traditionell irakisk iscensättning med den fotojournalistiska stilen som nu är allt mer trendig på bröllop i väst. Men han tvekar att låta mig använda dom.
-Stilen är för tydligt min, säger Omar som hört rykten att en irakisk flykting i Malmö mördats när han kritiserat läget i hemlandet i för stor detalj.

För en man vars yrke varit hans identitet är det påfrestande att inte kunna hitta jobb utan kontakter och med knaggligt språk i en tuff marknad. Han vet inte hur han ska börja.

Samtidigt vet de att de har tur att de lyckats ta sig hit. Och att familjen inte splittrats. Det är mycket mer vanligt att familjer skickar sin äldsta son först, säger kommunens introduktionssamordnare. Migrationsverket godkänner färre och färre irakiers asylansökningar. Läget i det härjade landet bedöms nu vara mer stabilt. Spaltmeter har tillägnats ähemvändarnaä.

Omar har jobbat hårt hela sitt liv. På torsdagskvällar, då irakier traditionellt gifter sig, kunde han plåta upp mot 20 bröllop och anställde till slut tre assisterande fotografer. Samtidigt var han verksam i irakiska fotografförbundet och var Reutersstringer i tre år under nittiotalet.
-Jag vill jobba, jag är skyldig Sverige det, säger han.