7 september, 2017 Ann Törnkvist

Yttrandefriheten ingen orubblig naturlag

Fotografisk tidskrift
Krönika hösten 2017

Någon av er har kanske läst om att min bok ”Följ fucking order” om Södertäljenätverket inte gavs ut eftersom gängledaren lyckades skrämma mitt förlag. För mig är det förstås ett bakslag men inte game over. Min kampvilja har snarare stärkts av situationen. Jag tystas inte.

Yttrandefrihet är en hörnsten i vårt öppna samhälle. Men att den är grundlagsskyddad betyder inte att den är en orubblig naturlag, vi måste uppenbarligen slåss för den. Och journalister av olika slag, inklusive fotografer, står på frontlinjen.

Exemplen är tyvärr många då fotografers arbete inskränks och kampen ser olika ut i olika länder. Den brittiska polisen har länge filmat pressfotografer likväl som demonstranter. En polis frågade en gång en kollega om han hade ”licens för det där objektivet” när han plåtade parlamentet i London från andra sidan floden med ett teleobjektiv. Självfallet behövs inte licens för en glugg, det är ren idioti att påstå detta och det skulle ha kunnat avskräcka en mindre erfaren bildjournalist.

I Frankrike stångas yttrandefriheten med lagen som ger människor rätt till att ha åsikter om hur de porträtteras, ”droit à l’image”. En domstol beordrade fotografen Yan Morvan att dra tillbaka en hel fotobok på grund av en enda bild som visade en högerextrem tonåring med olagliga tillhyggen. Personen på bilden sade att han nu hade bytt politiska åsikter och hade rätt att få bilden borttagen.

I Sverige har vi inte samma lagstiftning men det kommer exempel på hur fotografer stoppas när de ska ta bilder i publika sammanhang, såsom DN-legenden Lars Epstein.

Jag måste dock medge att jag själv varit en gatekeeper och inskränkt fotografers totala yttrande- och pressfriheter – men inte utan avvägning. Främst när jag arbetade som bildredaktör på Agence-France Presse under en orolig tid i Sydasien.

Dels pumpade vi inte ocensurerat ut allt för blodiga bilder, inklusive den vidriga bild vi fick på Tamiltigrarnas ledare som nyligen hade dödats. Vi beskar den bilden för att skydda vår fotograf som fått tillträde under konflikten och för att inte kränka den döda och hans efterlevande.

Vi bollade motstridiga krafter i Sydasien med vårt uppdrag och våra fotografers önskemål och säkerhet i åtanke. Sverige är inte Sydasien. Men ska vi ha ett Sverige där yttrandefriheten är skyddad är det vi själva som måste slåss för den – oavsett vad exempelvis kriminella tycker om berättelserna.