Det är nästan 30 år sedan Kjell-Åke ”Flakken” Flack byggde en dansbana för pigga 65-plussare. Idag tar han emot en blandad publik, och ruvar på en ihärdigt bevakad yrkeshemlighet.

Text: Ann Törnkvist Foto: Lina Haskel

Kjell-Åke ”Flakken” Flack motstår allt tjat. Han tänker inte berätta hemligheten om hur han håller dansgolvet i allra bästa skick. För rejält och inbjudande måste golvet vara när dansarna väller in från middagssalen bredvid.

Mats Bergmans har inte hunnit mer än ett par tre ackord innan tjugo par tagit plats, och det kommer fler. Inom tre låtar finns knappt en halvmeter till godo mellan dansarna.

För trettio år sen fanns här inte mer än uthus. Flakken tog över gården när fosterföräldrarna gick bort.
– Jag har nästan byggt allt själv. Här fanns en ladugård och lite kreatur och grejer.

Boskapen är ett minne blott. 1987 snickrade Flakken till dansbanan. Den har nu veranda, som överblickar en damm med hopptorn (och ädelfisk, om metspöt lockar). Vid skogsranden står stugorna där tyska turister mer än en gång med förundran sett på när busslaster med dansare dykt upp mitt i den småländska skogen.

Bra har det gått, inte minst på grund av leda, den sortens leda som kan infalla efter man fått sin guldklocka på jobbet. Dagens pensionärer har ju tidsfördriv upp över öronen, men på slutet av åttiotalet fanns inte mycket att roa sig med, anmärker Flakken.
– Jag tror att jag var den första i Sverige som startade pensionärsdans, på kvällarna i alla fall. Folk tyckte de’ var galet eftersom pensionärerna skulle gå och lägga sig då, ungefär så.

Flakken lät sig inte nedslås. Han hade märkt, när han en tid försörjde sig på att sälja klänningar, att det fanns fler än en dam som inte alls tyckte det var läggdags vid sju.
– Jag kände ju på mig att de var pigga.

Idén slog rot, blev en succé i bygden. Men alla var inte glada. Flakken bjussar på klagomålen om att pensionärskvällarna fördärvat flera äktenskap.
– En hade inte vart ute på tjugo, trettio år sen fick man krama om en ny kvinna, eller en ny man, säger Flakken, som sen stänger ner samtalsämnet med ett spjuveraktigt skratt.

Kurt och Gunnel Lindéns äktenskap har dock överlevt Flakkens affärsidé. De dyker upp tillsammans, finklädda och muntra, precis när solen kryper till kojs.
– Tjena Lindén! morsar Flakken.

Kurt berättar på en gång att det finns tre saker som gör att han och frugan återvänder gång på gång. De firade till och med Gunnels 75-årsdag på Sjötofta en kväll när Claes Lövgrens stod på scen. Här har de aldrig haft en tråkig kväll.
– Nej, aldrig. Det här är det roligaste stället en kan komma och dansa på. Det finns tre saker som är bra. Det är Flakken, det är dansbanan, och det är alltid bra musik.

Flakken. Hans namn dyker upp ständigt med varma beskrivningar som ”tillmötesgående”, ”trevlig på alla sätt och vis”, ”go gubbe”, och ”helt otrolig mänska”.

En herre berättar till och med att Flakken tagit hand om honom när han illa behövde det. Leif hade precis förlorat sin flickvän i sjukdom men skjutsade sin syster till Sjötofta en kväll kort därefter. Han satte sig själv vid ett bord, dans var inte på tapeten, vilket värden lade märke till. Flakken bjöd på allt, berättar Leif, och såg till att han mådde så gott han kunde under omständigheterna.

Sjötofta är mer än en dansbana, det är också en familjeangelägenhet. Flakken och hustrun Gudrun siktar in sig på att barnbarnet Jonathan ska ta över. Han är här ikväll med flickvännen Kajsa Hansson. Jonathan har två år som rörmokarlärling framför sig, men sedan är det ju Sjötofta som gäller, när, eller kanske om, Flakken känner sig redo.
– Men han vill ju inte gå i pension, skrattar Jonathan.

Värmen stiger, Linus i Mats Bergmans sjunger ”hoppas att se att kärleken gror”. På verandan pustar par ut i skymningen som försvinner i natt. Inomhus ser man att Flakken njuter. Han har sitt bord i hörnet dit stammisarna drar sig likt mal till en fotogenlampa. Stämningen är både uppsluppen och avslappnad.

Jerker Persson, 60, säger att här känner folk varandra så väl att man märker om någon inte dyker upp.
– Man värnar om varandra. Om nån är borta tänker man vad händer nu’rå, man är ju i den åldern då’rå, många som opererar höften. Men sen kommer dom tillbaka.

Ingen ska dock behöva bryta höften på Flakkens beryktade golv.
– Jag gick och polerade på nätterna och gjorde allt jag kunde. Jag såg hur det slets och jag tänkte mer och mer ’Nu förlorar jag golvet på ett halvår’, men sen hade jag en liten idé och den har fungerat bra.

Mer vill han inte säga. Stamgästen Kurt tar sig an en mer detaljrik beskrivning.
– Det är inte strävt, det är lagom så man känner så att…
– Man svävar fram! avbryter hans fru Gunnel.
– Ja, det är ju så, förklarar Kurt, att många äldre har ont i knän och har man då ett bra dansgolv är det ju lättare att sno runt och inte ha värk.

Sjötofta Fritid

Var: Sjötofta, nära Gislaved, ca en timme västerut när man lämnar E4:an vid Värnamo

Invigdes: Hösten 1986